Sa jag att jag skulle skriva om kost o näringslära?
Kanske gör jag det när temperaturen sjunker något. Idag, dagen efter "dagen" så har vi 30 grader tropisk och fuktig värme, åskvarning samt mild till halv-mild bakfylla.
- Mat är kanske inte det man tänker på just då. Däremot kall dusch och lemonad.
För nio eller så år sedan så blev jag diagnosticerad med ptsd/c-ptsd. Då hade mina symptom funnits ett bra tag (tjugo år, eller så), men en större förändring i livet triggade en helt ny storm. Jag hade en obehaglig "psykosliknande" episod, tog kontakt med vården, och fick så slutligen fyra-fem bokstäver att sätta som label på eländet.
Juni är den internationella ptsd-månaden, och med bara tio dagar kvar så tänkte jag skriva lite om "pts" istället. Det är allvarliga saker detta. Åtminstone om man får tro alla de Facebook-grupper där självutnämnda "terapeuter" lägger ut texten kring "patienten" på ett sätt som får en att känna sig som en värnlös och överkokt grönsak.
- Men är det inte allvarligt då?
Jo. Om någon tog det på allvar, patienten själv t.ex, så kommer saken genast i en helt annan dager. Eller som vi säger i Sverige: Själv är bäste dräng.
Eftersom jag själv är tämligen anti-psykiatrisk så tänker jag säkert annorlunda, både kring diagnoser och trauma-hajpen (på nätet). Kändisar får "ptsd" för minsta lilla. Andra börjar ivrigt söka i sig själva, efter något barndomstrauma eller en relations-kris, som ska- nej som har! - utlöst besvärande symptom.
En sak bara... Om du lider av ptsd/c-ptsd, så behöver du varken söka på nätet eller rota i själen efter ett "mående". Du har det redan, rakt under näsan.
 |
| Livets villkor... |
När jag fick min diagnos så var jag samtidigt inskriven i statlig rehabiliterande åtgärd hos Arbetsförmedlingen. Någonting, typ arbetsträning och samtal med en arbets-terapeut, skulle leda till jobb.
-Trodde du ja.
Arbetsförmedlaren sa saker som "AF är inte vården" eller "Stöd, vad då för stöd?" ....och sedan blev jag behandlad som om jag vore svårt psykiskt sjuk dvs GALEN! ( samtidigt som jag hela tiden skulle producera integritets-kränkande intyg son verifierade min belägenhet).
Allt slutade katastrofal med att jag blev "tvångs"-utskriven från hela åtgärden ( jag klagade väl på något...diskriminering i åtgärder, brist på regler och sådant...) och fick snällt gå hem utan varken jobb, bidrag eller stöd.
-Ah! Sverige...
Nu blev ju detta ett "trauma" i sig själv, kan man säga. Ett till, att lägga till högen. Att bli avvisad av Staten känns inget vidare. Utanförskapet känns, och maktlösheten är helt verklig.
Faktum är att jag, när jag skriver det här - och försiktigt tänker tillbaka- samtidigt känner ett påtagligt fysiskt illamående, en fladdrande rädsla i bröstkorgen samt en tvingande lust att slå någon på käften.
Men nio år är en lång tid. Jag har trots sviter kommit långt i mitt eget läkande (helt utan terapeut eller samhällets stöd), och har naturligtvis en diger berättelse om både "före" och "efter" diagnosen.
-Alldeles för lång berättelse för en blogg...
Om jag pratar om det här, så gör jag det hellre så distanserat jag förmår, utan att bli väldigt emotionell eller personlig.
Och om jag blir personlig, så riktar jag gärna min hyper-stimulerade ilska mot brister i den svenska vården eller "alla inkompetenta idioter" som det självklart kryllar av.
- Vården, -jag tog några vändor på öppen-psyk, men du... vilken fars det var!
- Rehabilitering och jobb, - hm, har jag redan tagit upp.
- Kunskaper hos allmänheten, - självklart ingenting man kräver av folk, men läser man den officiella "samhällsinformationen" kring just (c-) ptsd.... så förstår man att man blivit en samling statistiska eller meningslösa begrepp för psykologer och hobby-terapeuter att "svänga sig med" ... och ingenting annat.
Helt kolsvart är det emellertid inte. Vi kan ju själva beskriva symptom... och vi kan dela med oss av olika berättelser. Vi kan - om vi orkar - forska helt själva på oss själva.
----------------------------------------------
Det - att studera människan och själen - har jag gjort till något centralt i mitt eget liv, och fan trot, men jag mår verkligen bättre idag. Jag har inte enbart snöat in på det "psykiska", tvärtom. Sambanden, som sedan blev "DU o din diagnos", kan du faktiskt hitta överallt, i kulturen, i historien, i politiken och hos vetenskapen. I samhällets attityder. Och- naturligtvis i alternativen till psykiatrins basala enformighet.
-Astrologi och lagom doser filosofi... är kanske min senaste grej.
Min "metod" är faktiskt en smula brutal som kontrast till allt psyko-babbel och daltande med offer. Jag kallar hellre min tragiska historia för "ett fantastiskt äventyr".... över stock och över sten, och skapar därmed en mörk och spännande episk saga, där Jag - en överlevare - blir den korade och segrande hjälten/prinsessan/whatever fits.
- Vi som plågas av trauma slåss nämligen mot monster på samma sätt som Bilbo och gänget i Hobbit-filmerna. Och som f.d. häxa med intresse för legender, arketyper och myter, så faller det sig ganska naturligt för mig att använda mig av redskap som jag redan har.
-Kvast? Trollstav? Kokande, bubblande grytor?
Humor, ja. Och slipade, magiska svärd.
Humor är väldigt viktigt. Att skratta har ingen dött av. Däremot kan man dö av att ta allt (inklusive sig själv) på för stort allvar.
Om din inre krigare tar i från tårna, helt utan tanke på konsekvenser, så kanske den inre magikern istället ger dig gåtor eller rent absurda uppgifter. Om träsk-häxan i utkanten av mörkaste skogen kan ge dig en magiskt läkande brygd...så är färden dit, till fots eller till häst, självklart oerhört farofylld.
-Räkna med att du tvingas kämpa!
Och är det barnet i dig som är skadat, övergivet och försummat...så är faktiskt sagan det bästa man kan ge sig själv.
-I sagorna segrar det goda. Det gör det inte alltid i väntrummet....eller i "byråkratin".
-----------------------------------------------
I lagens, ideologiernas och den allmänna moralens mening så finns alltid tydliga förövare (men inga tydliga lagar som tar offrets parti?)
När man själv mår som allra sämst så spelar allt det där mycket mindre roll. Man kan fokusera för mycket på antagonister och för lite på sig själv. Man kan snöa in alldeles på you-tube videos om "narcissister" eller på att "alla män är våldtäktsmän".
Men nu är det inte din uppgift att läka och förstå dom. Din uppgift är att läka och förstå dig själv.
Upprättelse är alltså något man ger sig själv, och faktiskt något man unnar sig som en utsökt och efterlängtad lyx. En lyx man har förtjänat.
Frihet och egenmakt är något man tar (eller stjäl tillbaka kanske...) -och inte något man får... av staten, kommunen, vården, politikern eller Internet.
Kommer man bara ihåg det, och att rädslan är den största fienden... så kan man faktiskt lyckas med nästan vad som helst.
-Eller, tja...man mår i alla fall mycket bättre.
-------------------