Från mörk och deprimerande världshistoria till fluffig New-Age kan steget kännas långt.
Någonstans blir andligheten, ny eller ej, hela tiden överröstad av den pågående mentala sfären. Den som kallas verklighet och alltså ska föreställa mer verklig än det där andra, som mest är fantasi.
New Age är lustigt så till vida att den inte alls vill förankra sig historiskt. Istället föser man ihop -eklektiskt - ett mish-mash av tämligen irrationella idéer som ska hända "sen" och i stort sett ger saken dåligt rykte, - och som avfärdas som rent nonsens av de flesta.
Men parallellt med krig och politik så står ändå ett stadigt Världsträd i en "annan" dimension, och bevarar en verklighet helt utan att glömma: Människan har alltid varit andlig. Men på vilket sätt?
-Människan har alltid varit galen!
----------------------------------
Långt före antikens filosofer (och före Kristus och vår civilization) så hade man kanske färre hypotetiska frågor?
Fast nej, det går inte att bevisa. Människan är tydligen funtad så, vi måste ställa omöjliga frågor. Frågor som flyttar oss långt, långt bort ifrån oss själva.
I Amazonas däremot, så lever faktiskt några riktiga experter på Mindfulness, nämligen Piraha-folket. Ett folk helt utan grammatiskt tempus.
De saknar helt enkelt språkliga uttryck för hypotetiska resonemang, och kan inte fråga sig "Vad skulle hända om...?"
De säger inte "OM jag fångar fisk, hur tillagar vi den DÅ?". De säger istället: "Jag fångar fisk, jag äter fisk".
-Aha!
Om man lever med påträngande ångest och stress så bör man absolut pröva Piraha-folkets metod i några dagar: Fåordigt, konkretiserat, orienterat kring nuet... och helt utan spretande frågor i tid och rum.
Vi som ständigt spekulerar har trots allt motsvarande begrepp till hands.
Vi kan säga saker som: "Den dagen, den sorgen..." eller "vad gör det om hundra år?"
------------------------------------------------
Det omedelbara hos ett sådant urfolk återspeglas också i deras andlighet. Inga gudar, ingen religion.
-Låter skönt...
Andar däremot är konkreta och fysiska varelser. Ser man ett spöke, så är det ett spöke. Man upplever alltså ingen distans eller skiljelinje mellan sig själv och andevärlden.
Också drömmar är verkliga. Man skiljer på vaket och sömn, men inget av det är mer eller mindre verkligt än det andra.
- Allt är verkligt?
Man frågar inte andarna vad de vill. Man konstaterar bara att de är där och man tar det som det kommer. Väldigt rädd blir man inte heller. Rädsla är en kollektiv upplevelse, - man ser ett hot och skrämmer bort det tillsammans, oavsett vad det är, - och när hotet är borta så är rädslan också borta.
Därför saknar man också sådant som grubblerier, ålders-kriser eller ångest som ska bearbetas enskilt.
Och om någon dör, så är det inget mer med det. Man fäster inte stor vikt alls vid monument eller reliker.
En annan grej: De sover inte 7-9 timmar så där som vi gör. De tar bara "naps". Sover man för länge så kan man nämligen förvandlas till någon annan.
Förändring är ett faktum. Piraha-folket byter skepnad och till och med namn ca. vart sjunde år, -man är inte samma människa livet igenom.
Men, om man sover för djupt och för länge så kan förändringen ske för snabbt, och man vaknar upp som en främling.
-------------------------------------
Mannen som studerade Piraha-folkets livsstil - en missionär vid namn Daniel Everett - kom över tid att förvandlas från att vilja omvända naturfolk till kristendom... till att bli en mycket lycklig ateist.
Piraha folket behövde tydligen inte Gud. Han var ju varken konkret eller väldigt logisk i deras verklighet. (Hur stor var han? Hur såg han ut?)
De kunde helt enkelt inte omfatta den komplicerade liturgiska överbyggnaden, även om kyrkans ritualiserande beteende säkert kunde ha fascinerat dem, - om de samtidigt hade suttit på den hårda kyrkbänken och sett ett sådant skådespel.
Men var de lyckliga?
Ja.
-Jag älskar sådana historier!
-----------------------------
PS: Everetts vittnesmål och studier har väckt starka känslor och kritik. Bl.a har Noam Chomsky upprörts över att Piraha-folkets språk saknar bisatser (rekursion), - vilket i sin tur väcker frågan: Är grammatik något biologiskt och universellt?
Chomsky "uppfann" teorin om Universell grammatik på 1950-talet. En sådan universalitet skulle skilja människans språk från djurens läten menar han.
En annan teori förklarar språket som varande funktionellt genom hjärnans mönster-igenkänning, och ett uttryck för en vilja och ett behov av att kommunicera effektivt. Vi saknar således en universell "grammatik-gen".
AI har sedan dess ställt frågan på sin spets och ställt Chomskys teori mot väggen. Språk är i princip logiska data men AI saknar ju ett universellt "medvetande" eller en universell "gen".
Och eftersom detta är helt sjukt intressant, så ska jag avsluta min rant innan jag blir alltför långrandig.
- Everett har också anklagats för "rasism". Vad annars?