I ljuset av några världskrig...
...så ska vi kanske återvända till astrologierna för ett ögonblick.
Pluto, den lilla isbollen med det fina hjärtat på, upptäcktes 18 februari 1930. Astrologerna tappade hakan och drog snabbt slutsatsen; att Pluto representerade de stundande krigens själva huvudtema: Fascism, Nazism och Diktaturer.
För oss som föddes i en Pluto-konstellation (under Skorpionens stjärnbild, eller med Pluto i konjunktion med "personliga" planeter) så kom budskapen initialt att handla om jaget i förhållande till ondska.
- Jag är helt klart totalitär i det sammanhanget.
Det var upprörande nyheter på den tiden. Jag var tonåring, intresserad av det ockulta och inte väldigt "ond" alls. Men visst triggade det något...
I mitt fall triggade det en vilja att undersöka och faktiskt förstå "ondska". Eller varför astrologerna - idioter! - tvunget måste koppla isbollen till historiska och masspsykologiska skeenden, långt utanför den vanliga människans lilla självbild.
----------------------------------------
1935 beskrev en tysk astrolog, Frits Brunhuber, det som kom att bli ramsan man upprepade:
Pluto representerar kompromisslös förstörelse (check, lets destroy!).
Pluto är den kosmiska kraft som annihilerar allt (?).
Pluto representerar hypnotisk makt över massorna (inte hel fel att bara ha, eller?)
Pluto står för spionage, underrättelse och "hemliga polisen".
Pluto utövar sadism och grymheter, och handlar om mentalsjukdom och kriminalitet.
Pluto är ett "gift i det undermedvetna".
Pluto är atombomben.
Jag läste alltså det här som ganska ung och blev kanske rädd för mig själv och min Sol/Pluto-konjunktion. Men då var det astrologer, och inte Pluto, som suggererade mig. Man får faktiskt lov att se det så.
-Man kan få hämnas och förstöra.
------------------------------
Idag - och i synnerhet efter 2006 när Pluto blev en dvärg- så tolkar man Pluto annorlunda och lite mer i linje med min egen utgångspunkt. "Vi plutonier gillar att gå till botten med saker. Vi köper inte den första "ytliga" förklaringen. Vi är lite mer som grävare i Underjorden, eller i psyket och så".
- Det allra svåraste för mig var kanske skrönan om Hitler. Jag ville förstå och sätta i sammanhang, andra ville fördöma. Jag blev åthutad och tystad.
Tysta fortsatte man att göra, på ett sätt som idag kan sägas vara ansträngande.
Men vill man se en "hitler" så ser man en "hitler", inte tu tal om den saken.
Antisemitism däremot, fanns långt före 1930.
------------------------------
Alexandria på 300-talet f.Kr. Samhället var polyteistiskt. Judarna pratade på, men om bara en Gud... vilket inte föll i rätt jord. Saker som kosher och omskärelse blev inte heller populära i antikens Rom eller Grekland. Man upplevde därmed judarnas seder och stil som arrogant.
Kristendomen blev statsreligion i Rom. Först existerade det gamla sida vid sida med det nya, men över tid kom Kristendomen verkligen på modet. Den kristna kyrkan ville distansera sig från judendomen och vinna egen terräng, (varpå ideliga blodiga korståg gick av stapeln).
Man hävdade också att judarna hade dödat Gud. Detta efter åtskilliga synoder under hundratalet år där katoliker kom fram till att gud i himlen och gud i Jesus var ett och samma, och därför hade korsfästs - inte för våra synder - utan för att judarna inte såg sin Messias på riktigt samma sätt.
Kyrkan förbjöd kristna att låna ut pengar mot ränta varpå alla stod i skuld - ekonomiskt - till judarna, som ju inte hade den begränsningen.
Islam har än idag ett liknande system som det kristna en gång hade. Pengar ska inte generera motprestation och man vill inte exploatera. Istället förordar man en redan given vinstmarginal.
-Så det handlade om pengar?
Allt handlar om pengar...
-----------------------------------
I Europa efter tidig medeltid tog sig saken ett annat uttryck. Då handlade det inte (heller) om bisarra fördomar utan enbart om statsangelägenheter.
Adel, kungahus och kulturpersonligheter ansåg att antisemitism var en "officiell, sanktionerad och intellektuell grundbult" i det europeiska kulturarvet.
Vad makten beträffas så fungerade antisemitism som ett politiskt verktyg. Ett system där judar skötte det ekonomiska levde dock kvar, vilket fick Kungen Ditten o Kungen Datten att beskatta judarna hårt när det väl skulle deklareras.
Man lånade ju hela tiden pengar av judar till krigsmaskineriet... och till slut var skulderna till judarna skyhöga! Istället för att betala tillbaka så pushade man för mer antisemitism. Av bekvämlighetsskäl utvisade man till slut alla judar från England och Spanien (1200-1400-tal).
Den intellektuella antisemitismen uppstod kort därefter. Man ville bevara ett "rent och kristet" Europa där andra, mer tidsenliga värderingar kunde lyftas som upplysning.
Voltaire tyckte judar var "okunniga". Shakespeare beskrev juden som "girig". Och Charles Dickens, som ju skrev om fattigdom och elände i sin berömda julsaga - framställde juden som rät o slätt ond.
Martin Luther, en protestant som propagerade för den kristna reformationen, var även han en inbiten antisemit. Han skrev arga och inflammerade pamfletter om judar som senare kom att citeras av Nazister. Och eftersom Tyskland var i ett ekonomiskt underläge kom de gamla idéerna åter i dagen.
- Judar ut - pengar in. Eller nåt i den stilen...
--------------------------------------
För oss i Europa, och som lever nu, är det faktiskt svårt att både ha och äta kakan. Man vill kanske stå för det Europeiska intellektuella arvet å ena sidan (och vara "högerextremist?), men samtidigt balansera detta mot Förintelsens alla fasor (som man självklart tar avstånd ifrån).
Allt mynnar ut i en olöslig paradox, där folket "står i evig skuld" och där båda, nej alla parter (får man väl ändå säga) - inte riktigt vill ge med sig... eller hitta hela vägen fram.
-Löjligt.
Ja, där är vi nu. Allt medan lilla Pluto i sin himmel raserar och transformerar historien...
---------------------------