Det var en gång en skapelsemyt.
En kille som heter gud satte en gång en tändsticka till en mycket kort stubin. Det fräste och kokade en stund innan raketen avfyrades och Ingentinget fylldes med tusen glittrande stjärnor. När han såg hur stjärnorna skingrades över Ingentinget insåg han att allting är ändligt och att Ingentinget expanderar utåt i evigheters evigheter.
Till sist slocknade de brinnande stjärnorna och Ingentinget fylldes av Nada och Svarta Hål. Lite som den här berättelsen so far.
Gud, som plötsligt var allseende, fick samtidigt syn på gaser och slem som liksom flöt omkring i Nada. Slemmet tycktes klumpa ihop sig och forma gasomgärdade snöbollar, varav en sådan boll fångade hans uppmärksamhet lite extra.
-Vår boll?
 |
| wow... |
Yep, och när vi nu lånar guds allseende öga genom att uppfinna onormalt starka glasögon, så ser vi ju också brandröken från raketen och kallar den kosmisk bakgrundsstrålning.
-Men vad hände med gud?
Han rörde om lite i det gröna slemmet på den nyfunna favorit-bollen med sitt jättelånga pekfinger. Strax innan hade han petat sig näsan och slemmet blev då en bakterieodling ur vilken hiskeliga varelser kom fram och roade gud med olika upptåg. De hiskeliga varelserna är numera vi, men strax innan vi blev "vi" så var vi encelliga snorkråkor som förökade sig genom fotosyntes, och faktiskt delning.
Vi delades och delades i flera miljoner år. Till slut var vi så många att man talade om överbefolkning. Vid det laget hade gud, som ville leka gud någon annanstans, lämnat oss åt vårt encelliga öde. Och på det sättet uppstod både individualismen och den existentiella ångesten som vi hela tiden tvingas kämpa med. Vi vet ju inte alls varför vi hela tiden delas?
Vi delas kontinuerligt i kontinenter, i stater och i klaner. Vi delas i språk och kulturer. Och vi delas i politiska block, fackföreningar, skattesatser och skilsmässohem... på ett sådant sätt att den encelliga individen hela tiden krymper ohejdbart för att få plats i en viss ruta, - som vi för enkelhetens skull kan kalla "politik".
Den resan skulle ta många tusen år förvisso.
-Vi bör skapa ordning, sade någon i begynnelsen, och började räkna och klassificera allt i kategorier. Men eftersom ingen uppfunnit matematiken ännu så kunde man bara räkna till två. En del hamnade i en kategori, andra i den andra. Och vips hade man uppfunnit dualism och en massa käbbel.
- Hur får vi det här att egentligen gå ihop?,...frågade alltså den ena politikern den andra politikern. Svaret var att låta Universum stå delat mot sig själv i ett stjärnornas krig ute i Nada. Ett krig mellan det goda och det onda som man lät gud ansvara för. Det tyckte man räckte som förklaring ,emedan gud inte stod att finna någonstans och alltså inte kunde verifiera uppgiften.
-Vilken oerhört fiffig idé!, sa politikerna förnöjt. Nu kan vi också kriga med varandra och skylla på gud. Och eftersom vi bara kan räkna till två så kan vi toppa varandra i makt och förträfflighet ett steg i taget:
"Om du expanderar ditt territorium och jag bygger ett större palats, så kan jag toppa dig med exakt ett territorium i taget. Då får du ett lite större palats som jag kan bomba sönder, och så kan vi hålla på så tills någon kanske reagerar?"
Men varför skulle någon vilja göra det?
Man lät nämligen tillsammans bygga det största palatset av dem alla, en gigantisk snorhydda mitt i planeten, dit snorfolken i skulle vända sig med frågor till gud. Sedan skakade den ena politiken hand med den andra politikern, och så dunkande man varandra i ryggen.
-Det här gjorde vi bra.
-------------------------------------
I samma veva insåg man att det behövdes köpkraft. Varför exakt man behövde det vet inte jag. Men hur som helst så uppfann man pengar.
Politikerna nöjde sig kanske inte med den gigantiska snorhyddan. Man ville dels finansiera palatsen och skapa mer effektiva vapen att panga på varandra med, men man ville också hålla snorfolket sysselsatt genom slaveri, -och vips hade man hittat på Arbetslinjen.
Nu när vi genererar helt meningslösa pengar, och kontrollerar allt snor via marknaden, så kan vi som bestämmer få samla på hög... sa alltså den ena politikern till den andra.
"Men vad är poängen med allt detta?", undrade en av slavarna. En riktigt bra fråga förvisso, men en som ingen egentligen kan svara på.
-Kan det handla om att hålla två tankar i huvudet samtidigt?
Den existentiella ångesten bredde nu ut sig i allt vidare cirklar, hela vägen ut i Nada. Man ropade förtvivlat efter gud, men enbart för att upptäcka att planeter och galaxer flöt allt längre och längre bort i det expanderande mörkret. Och snorfolket började därmed mödosamt att tänka.
"Allt det här grubblandet är inte bra för ekonomin" slog politikern fast. I takt med att snorfolken grubblade så satte man raskt in olika åtgärder, många av dem helt meningslösa de med. Men de fungerade som en bra distraktion, så att snorfolken över tid lärde sig att verkligen uppskatta saker som TV-reklam, media och propaganda.
-Vi skapar mer och mer Köpkraft!, utbrast de förnöjda politikerna. "Och i och med det så kan vi vara generösa och visa välvilja... och hitta på en "demokrati" där dom ena och dom andra kan få rösta fram i demokratiska val, vem av oss som krigar och skapar köpkraft på det allra mest populära sättet!"
Snorfolket hurrade över sin nyvunna frihet. Tänk att både få ha snorhydda att be till gud i, en marknad att köpa köpkraft på, och ett riktigt kraftfullt narrativ som ju dämpar både ångest och grubblerier över Nadas vidsträckta tomhet.
Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.
To be continued...
---------------------------