Var börjar man?
Vi kan för enkelhetens börja med Väduren och den "styrande" planeten Mars, - och vi kan fråga oss: Varför placerar man krigets gud som härskare över det - i sammanhanget - fredliga fåret?
I den sumeriska tolkningen så är mars inte krigets gud, utan pestens. Sjukdomar, farsoter och pandemi alltså.
Mars ute i rymden har också två månar, den ena heter Skräck, den andra heter Fruktan.
Nuförtiden får vi veta att Mars astrologiskt representerar driv och handlingskraft. Här har man sitt "grit". Vädurens backstory handlar kanske mer om civilkurage.
En bevingad bagge med ett gyllene skinn, son till Neptunus, fick i uppdrag rädda två barn. Det ena barnet, en flicka, föll i vattnet och drunknade. Det andra, en pojke, kom fram i ett stycke, och som tack så offrades baggen till Zeus och skinnet hängdes upp i en helig lund vaktad av en drake som aldrig sov.
I ett sidospår möter vi Jason- en grek, tillika hjälte - som vid ett senare tillfälle vill få tillbaka sitt kungarike, vilket han bara kan få om han kommer över det gyllene skinnet bla,bla,bla.
Jason träffar Medea - en trollkvinna - som ger honom magiska brygder att söva ner draken med. Jason återvänder sedan med skinnet och får ära och berömmelse tillsammans med sin bff, våldtäktsmannen och mördaren Herkules.
-Men vad hände med pojken som inte drunknade? Varför var han så viktig?
Det var molgudinnan Nefeles två barn som skulle räddas. Zeus - kåtbocken- lämnade Nefele för den dödliga och skitsura Ino, - det visade sig att hon blev en väldigt elak styvmoder till de två barnen, och faktiskt tänkte mörda dem så att hennes egna biologiska barn ärvde tronen... varför Nefele förståeligt nog ville ha sina barn tillbaka.
Inos plan var tämligen utstuderad. Hon rostade utsädet så att ingenting växte i regionen. Man krävde då att Nefeles barn skulle offras så att svälten gav vika. Nefele skickade snabbt ner den bevingade baggen som alltså tog barnen på sin rygg för att föra dem i säkerhet.
Pojken, som var prins, levde sen lycklig i alla sina dagar i ett kungarike styrt av Aietes, son till Solen.
-Men vad är detta för nonsens? Man vill ju slå den där Zeus på käften, allt var ju hans fel.
Men Zeus representeras i astrologin av Jupiter som styr Skytten, och det nionde "filosofiska" huset fyllt av resor och akademiska lärdomar. Man kommer liksom inte åt honom utan att gå hela varvet runt.
---------------------------------------------
Väduren alltså. Inte helt olikt offerlammet i den kristna berättelsen. Jesus - får man väl ändå säga - drevs även han av civilkurage... och en vilja att skydda barn. Men han offrades. Till gudarna...Han med.
Vi får inte glömma Vädurens Tidsålder - en era som ska ha infallit ca. 2000 år f.Kr och fram till år Ett. Hos oss är det brons-och järnålder, en tid av militär upprustning. Man utvecklade skriftspråk och skapade lagar och tiden präglades av hjälte-myter.
Religionerna fick ett mer maskulint uppsving. Egyptens Amon-Ra pryddes med en bagges huvud. Andra religioner från tiden är Mithraism, Zoroastrianism och den Vediska läran.
En annan kul grej: Tvärtemot hur vi ser på zodiaken idag (genom månader och årstider), så föregicks Vädurens tidsålder av Oxens tidsålder, så att vi idag - när vi tänker på saken - vandrar baklänges när vi tror att vi går framlänges. Jesus - som kommer senare, representeras alltså av zodiakens sista stjärntecken i raden - Fiskarna - men följs av Vattumannens Tidsålder (som alltså ska komma strax, any day now...)
Ino, den elaka skatan, fick till sist Heras vredgade blick över sig. Hera var alltså den av Zeus hustrur som accepterade Zeus lynne och ständiga otrohet, kanske för att hon - en emanciperad megaera - hade en hel del egenmakt. Hon straffade därmed Ino med galenskap, varpå Ino begick självmord.
Poseidon förbarmade sig senare över Ino och skapade om henne till havets vita gudinna - ett slags varnande hägring som räddar sjömän i nöd.
-Och någonstans här så kopplar man alltså samman krigsguden Mars med den här sorgliga berättelsen om barnen och Ino och fan vet allt...
Det gör man därför att berättelser och kulturer överlappar varandra. Väduren var på ett sätt godheten personifierad för grekerna. Han markerade också årstiden ch det astronomiska årets början. Man gav varje stjärntecken ett element; och våren fick vara eld; varför Mars´ råstyrka och hetta fick dominans; men inte över Väduren per se; utan över vårens explosiva krafter.
Mars ger alltså Väduren dess mod och kampvilja att göra det rätta och det goda kanhända. En moralisk detalj som kan ha tappats bort under århundraden, så att Vädurar av idag endast vill komma framåt -huvudet först- och helt utan impulskontroll.
-------------------------------------
I en alternativ berättelse så kan vi se Väduren som en skapare och en beskyddare istället för en hetsig krigare.
Det lär annars ha varit Mars röda färg som gjorde att man kopplade guden och planeten till blod och krig redan från början.
(Man kan alltså se planeten med ögonen som en starkt lysande stjärna och utan ett teleskop, om våren och sommaren ca. en timma före soluppgång i öster. Där jag bor...)
Under antiken så tänkte man kanske mer på överlevnad. Krig och blod var inget konstigt, så när Mars dök upp på himlen så gav man stjärnan vissa nödvändiga (tyckte man) egenskaper. Människan är samtidigt biologiskt programmerad att reagera starkt på rött.
- Med vrede, med skräck och med fruktan?
Och på så sätt kom man slutligen att skapa "den stackars soldaten", han som kommer hem i en väska. Krigaren som både beskyddar (Väduren) och slår ihjäl (Mars). Ganska långt ifrån Mesopotamiens Vädur, som ju var arbetare och farmare på de bördiga fälten.
Arbetar-rollen övertogs antagligen av Oxen, stjärntecknet som tålmodigt följer upp.
-Men Nefeles dotter Helle då? Hon som drunknade...
Helle symboliserar gränsen mellan Europa och Asien. Ett sund - Dardanellerna - i Turkiet där hon alltså trillade ner. Det är en tragisk historia om "nödvändiga offer" som måste till så att prinsen - hennes lyckade bror -, och det gyllene skinnet, bla bla bla...kunde bli till den saga det sen blev, - helt ologisk visserligen.
Pojken, som hette Phrixos, blev naturligtvis helt lamslagen och förtvivlad när hans syster föll i sundet. Han kunde inte styra eller vända Väduren som ju drevs av gudomligt fuel. Hans lycka- att komma fram helskinnad- präglades samtidigt av en djup sorg. Man hedrade därför hennes minne genom att döpa sundet till Helles hav (hellesponten).
Den heliga lund där det gyllene skinnet sen förvarades var från början tillägnad Mars- krigsguden. Så något slags "mening" har även det, även om vi inte vet hur man faktiskt tänkte när man knöt ihop de här fantastiska historierna. De växte fram under mycket lång tid genom muntlig tradering, så att den slutliga versionen, som alltså finns nedtecknad, kan skilja sig en hel del från den ursprungliga.
Grekerna upprättade emellertid Helle genom att låta Poseidon bli förälskad i henne i en annan version, så att hon - precis som Ino - kunde bli en havsgudinna.
-Han är en fin människa, den där Poseidon...
Och så slutade allt hur lyckligt som helst.