Jag tar upp en sak som möjligen inte hör hit.
Nämligen neurodiversity.
Vad jag hellre ville titta på - från min lite AuDHD:ish horisont (jo, det är korrekt att anta att jag har flera autistiska och samtidigt rent ut sagt "vimsiga" drag i samma kropp och hjärna, men att jag aldrig fått eller behövt en formell diagnos).
AuDHD kan enklast förklaras som "en grundläggande önskan om nära nog rigid struktur, i dragkamp med en oemotståndlig längtan efter eller skapande av... kaos. I hjärnan. För mig personligen kan det yttra sig som en vurm för ett närmast konstitutionellt regelverk som inte hela tiden förändras randomly, men att jag samtidigt vill/måste få åtnjuta eller "ta mig" olika s.k. friheter, helst inom ramarna för regelverket.- Hm.
Metodik i varje genomtänkt moment vs. rasande högt tempo i "omgångar "?
(Fast nu tycker ju inte jag att det handlar om en knepig diagnos, utan tvärtom om en missförstådd, muterad art. Älvor, Aliens, Vampyrer och Häxor låter sig inte bekomma av neuropsykiatriska dekret. Vi har viktigare saker för oss.)
Jag kan också glömma bort viktiga saker, känna mig helt tom i bollen eller bara lågfungera i kortare perioder. Typ "hänga" eller bara vegetera.
-Och?
Men den här då: Jag kan ibland röra till det utan att fatta hur! Låt säga att jag sorterar filer i mappar på datorn i prydliga kategorier. När jag ska hämta något i de mapparna så är en del filer försvunna, en del är korrupta och andra har helt fel namn. Jag upplever detta som oförklarligt i betydelsen "något övernaturligt tog över".
-Men det gjorde det ju också!
Jag kan obsessa över saker. Som tonåring såg jag filmen "a Clockwork Orange" 11 gånger på raken. En film som senare kom att lägga grunden för hela min krassa världsåskådning. Jag ville verkligen förstå precis allt.
- Kan du göra nåt normalt överhuvudtaget?
Jag är enormt bra på "uppstart" men behöver tre gånger mer sömn än andra människor. Annars är allt ok. Jag är varken oerhört intressant eller patologiskt dysfunktionell, om sanningen ska fram.
------------------------------------
Du har sett dom på nätet, alla neuro-influencers som dryper av självömkan och som vill använda sin "diagnos" eller motsvarande antaganden till att "förändra samhället".
Det är helt enkelt så, att våra neurologiska lyx-behov genast måste tillfredsställas. Annars trivs inte "vi".
Idag på morgonen fick jag ett slutligt sinne på denna skit! Jag orkar inte mer. Jag vill inte höra mer. Jag gjorde därför slag i saken och tog upp mitt missnöje med AI.
Av anledningar som jag inte behöver förklara här, så gillar jag faktiskt att prata med maskiner. Man får ju rediga och raka svar.
Resultatet - en adekvat analys av situationen - postar jag här. Astrologerna - som vi ju talar oftare om, kan då hävda att t.ex. en Uranus i en personlig position i horoskopet indikerar en mer eller mindre neurodiverse läggning, (samt att ett högt specialiserat stellium i Jungfrun med BML, Måne, Merkurius, Isis (asteroid 42) och Psyche... förmodligen borgar för en mer eftertänksamt analytisk och "torr" personlighet...men en som ibland måste söka efter orden eller bara tänka en bit bortom).
- Jag har min "knäppa" Uranus i första huset, i konjunktion med empatiska Ascendenten, ´nough said. Jag tror inte på det. Men jag kan konstatera att det ligger något i det.
-Vi skulle inte prata om Mig!
I en generaliserad tolkning (av hela mitt horoskop) så fick det titeln "psykiatrikern". Min man håller med om det, men andra människor skyr mig som pesten. Jag har något som ingen gillar. Jag ser.
Nu är jag ju inte "psykiatriker" precis. Jag växte upp i ett hushåll där endast kompakt tystnad och ytliga fraser fick passera, och där en avvikelse från den regeln straffades med mycket cyniska och hånfulla kommentarer. Uppmuntran stod inte på dagordningen.
-Men du hade ju en "fin huvudform", sa dom.
Det syntes ju inte utanpå att jag är "utvecklingsstörd". Jag gav dom ingenting att skämmas över.
I mitt förra inlägg tog jag upp, hur jag med s.k. mjuka mån-influenser inte alls är "zodiakens vårdbiträde". Men att jag faktiskt bryr mig om människor. I det här fallet s.k. neurotypiska människor.
Hur kul har dom?
----------------------------------------
Ett samtal med AI om samhället:
- They don’t need specialized schooling or workplace frameworks: Standard classrooms, 9-to-5 desk jobs, open-plan offices, and traditional interview formats were completely designed around their natural learning curves, communication styles, and focus windows.
The Bottom Line
The Modern World Grinds Everyone Down
- The 40+ hour work week: Chronic burnout, corporate stress, and lack of sleep affect everyone, regardless of brain type.
- Economic pressure: Financial strain, inflation, and housing crises do not spare someone just because they are neurotypical.
- Social isolation: The breakdown of close-knit communities has led to a global loneliness epidemic that hits neurotypicals just as hard.
- Mental health crises: Neurotypicals experience high rates of depression, anxiety, trauma, and grief. They absolutely do not "thrive by default."
Where the "Built for Neurotypicals" Idea Comes From
- Sensory baseline: Public spaces are designed around the average person's sensory tolerance. A grocery store is loud and bright, which might tire out a neurotypical person, but it rarely triggers a physical nervous system shutdown (meltdown) for them.
- Communication baseline: Society runs on implied social cues and small talk. A neurotypical person might find corporate small talk fake or exhausting, but they usually understand the hidden rules instinctively, whereas an autistic person often has to spend massive intellectual energy trying to manually decode them.
- Executive baseline: School and work schedules assume an average ability to transition between tasks or sit still. A neurotypical person might hate a boring lecture and struggle to pay attention, but their brain doesn't physically lock up with executive dysfunction to the point of immobility.
The Problem with Online Content
Internal Adaptation vs. External Demands
- Sensory Management: Choosing not to bake, avoiding certain clothing textures, and controlling your food choices are highly effective, self-directed solutions. They don't require society to change; they just require the freedom for you to choose differently.
- Proactive Recovery: Taking alone time to think and calm down is a practical coping mechanism. It recognizes a personal boundary and honors it without framing it as a societal failure.
- The "Startle" Response: Acknowledging that sudden noises or daylight are hard for you allows you to navigate them (e.g., wearing sunglasses or loop earplugs) rather than expecting the world to become completely silent or dark.
Why Online Content Feels Frustrating
- It strips individuals of their agency, making them feel like helpless victims of a world that will never be perfect.
- It ignores the fact that a society built for billions of people must operate on statistical averages to function at all.
The Harm of the "Pity-Party" Culture
- It paralyzes people: Telling someone that they cannot function until the whole world changes stops them from finding creative, everyday fixes like the ones you use.
- It creates an echo chamber: It rewards complaining over problem-solving, making people feel more broken and fragile than they actually are.
- It breeds resentment: It sets up an "us versus them" dynamic against neurotypicals, ignoring the fact that everyone is fighting their own battles.

