Vi ska resa ca. 4,4 miljarder kilometer från Solen....
Rakt ut i det blå! Här hittar vi Neptunus, en planet med mycket intressant tideräkning:
"Om det tar Neptunus 165 jord-år att färdas ett varv runt Solen, men ett dygn på Neptunus bara är 16 timmar långt, hur gammal skulle du vara om du levde ditt normal-långa människoliv där?"
Jag skulle vara 0,39 år på Neptunus (men 265 år gammal på Merkurius). Och på Jupiter har jag precis trampat ur mitt första par skor. Där är jag 5 år gammal igen!
Det sätter saker i lite perspektiv.
--------------------------------------------------
- Men är det inte precis så det känns?
Vår själsliga utveckling mot mognad kan visst få ta evigheter, t.o.m. livstider enligt någon. Och på Neptunus ("andlighetens" planet) så är man ju faktiskt som ett spädbarn hela livet igenom, allt enligt sfärens egen tid.
När vi människor tänker däremot, så åldras vi ibland väldigt snabbt. Man kan verkligen känna sig precis så där gammal...som på Merkurius.
Vi ska stanna på Neptunus istället. En riktig rysare...Neptunus suddar ut alla gränser.
Här är vi bokstavligen i upplösningstillstånd (förutsatt at vi är kvar på Jorden alltså. Landar vi på Neptunus så dör vi ganska omedelbart).
Neptunus energi är tankspridd och lever i dimma, - man tar inte "tag" i något... och saker försvinner ibland mitt framför ens ögon. Eller, gör de?
Neptunus kan handla om att gripa i luften, men utan att egentligen få fatt på något. Här kan vi fantisera och dagdrömma istället. Eller skapa andliga utopier, alltför abstrakta för att riktigt få fäste...någonstans.
-Allt är en dröm. Hela livet är en illusion... Men med Neptunus känns allt kanske mest som en förlust.
Planeten styr också över psykoser och "underliga" mentala tillstånd. Hit hör drog-relaterade "tripper", demens, psykofarmaka och djup sömn. Man söker kanske efter "upplysning" men blir istället vilseledd i sin egen hjärna.
I själen.
Och när man åldrats klart och ska dö, så sjunker man djupare och djupare ner...i en oåtkomlighet.
- Neptunus sväljer oss. Men vissa vill bli svalda.
-------------------------------------
Som barn hade jag en obehaglig och återkommande dröm. Jag höll på att drunkna. När jag vaknade så hostade jag vatten, fast inget vatten kom upp för jag hade ju inte drunknat.
Psykologerna kunde då mena att det handlade om att jag blivit överväldigad av känslor/intryck som jag var för ung för att förstå, minnas... eller sortera logiskt. Jag mådde inte alls väldigt bra av det där. Jag var, som man säger, traumatiserad.
I tonåren skrev jag istället tragiska dikter om "vita dagar" och som bara handlade om intighet. Samma sak där antagligen. Jag var överväldigad och tynade liksom bort...När jag försökte "fånga" själva intrycket så fanns det ingenting där.
(Långt senare fick jag en c-ptsd diagnos. Då hade jag redan klarat av ett halvt liv eller mer. Men, det är alltid bra att kunna sätta rätt ord på saker. Att kunna göra begripligt...det man har upplevt eller upplever nu).
Mitt förhållande till Neptunus och s.k. new age-andlighet är därför mycket kylslaget. Jag hatade verkligen de där underliga upplevelserna. Som att inte finnas alls...Jag hatar också sövande lavendel... och allt det Neptuniskt "lila"... som ny-andliga håller på med. Usch!
---------------------------------------------
Neptunus annars... är skugg-gestalter utan ansikten, är känslan av det overkliga manifesterad, är extrem existentiell fasa, är det absolut hemskaste du (inte ens) kan tänka dig.
- Oj! Vad uppåt det här blev nu då...
Men jo...vi har väl alla upplevt förluster, drömt mardrömmar eller haft någon nära anhörig som inte "mått" så bra... eller kanske själva känt oss "konstiga". Egot är också väldigt viktigt i västvärlden, så intigheten har kanske ingen annan funktion hos oss än att skapa oförklarlig förvirring... och skräck.
Jag - ett spöke antagligen- drogs därför ganska snabbt och intuitivt till österländska läror. Där kunde jag likt en livrädd selkie få krypa upp på torra land och ge intigheten/ tomheten en mening. Jag började istället uppskatta mellanrum och tomrum, tavelramar utan bilder, vita ark i skrivböcker...tystnaden mellan orden...Det skrämde mig inte längre när själva tanken kunde ges en konkret form.
Tomhet som en del av en kultur. Eller tomhet med poetiska namn.
Shunyata. Mushin. Xu...
För mig handlade det alltså inte så mycket om att bli av med mitt ego som det handlade om att skapa mig ett Jag. Man pratar ju ofta snömos annars... om att göra upp med egot, frigöra sig från det "själviska" och kanske bara kasta bort sig själv.. som ett svar på hela västvärldens problem eller nåt.
Så jävla pretentiöst!
Men de som säger att de "saknar ego" efter år av andliga övningar och meditation ljuger. Om de helt förlorat sitt "jag" så skulle de sväva några sekunder i Neptuniska gasmoln för att snabbt upplösas i atomer.
- Man saknar helt enkelt kontur.
Jo du. Man pratar om kärlek, man pratar om empati. Men de som pratar mest om just sådant brukar ha enorma egon som de skyler över och döljer bakom falskhet.
Skillnaden kan därför få handla om just andlig disciplin. En strukturerad tomhet, en tomhet som kan ges funktion, fysiskt, konstnärligt eller musikaliskt.
Tanken (merkurius) måste trots allt ha något att arbeta kring, och kroppen behöver ett centrum. Psyket kan då gradvis vänja sig vid...dissonans...gråzoner...ambiguity...
- Man behöver ett Jag. Tro ingenting annat.
--------------------------------------------------------
Neptunus i horoskopet berättar om egna oklarheter. Hur du än kämpar så saknas det pusselbitar. Här famlar man runt och söker sanning och svar. Andra planeter i aspekt - eller andra människor att speglas i - fungerar då lite som "kryckor" medans man letar "efter sig själv" som det heter.
För en del handlar det om hemlängtan till stjärnorna, eller att upplösas tillsammans och kanske återvända till en (kosmisk) livmoder eller till gud.
För åter andra handlar det bara om att försöka hålla ihop sig själv, slippa gå i bitar och helt förlora ett redan skadat själv.
Neptunus skrämmer mig faktiskt en smula än idag. Det kan vara den där oförklarliga ångest-attacken som plötsligt drabbar bara...när man äter glass...eller scrollar på nätet...eller pratar i telefon.
Rädslan låter sig inte förklaras, har ingen orsak. Sen förvinner den bara, lika plötsligt som den kom.
----------------------------------------------